a special kind of art
"Inatt besattes jag av dödsångest. Högg tag i bröstet. Tog tag i revbenen och drog. Greppade skuldrorna och särade dem. Ställde mig upp bland klädstänger med vackra kreationer och kved. Upprepade orden panik, nej, jag vill inte dö. Ångest på repeat. Gick avklädd ur rummet. Stod och stirrade på sovande kroppar. Andades med dem. Försvann tillbaks. Fumlade med telefonen. Ringde till dig. Du som brukade hålla mig hårt då jag vred mig i ångest. Bad dig att tala till mig. Fann lugnet. Hittade ro. Kände en lättnad. Tanken på att sålänge jag har din kärlek är det okej att dö, den är påväg att bytas ut. Till vad är under ovisshet. Döden känns närmare nu. Döden känns skrämmande nu. Jag ska lära mig andas utan dig. Lära mig att visualisera din trygga kropp mot mig. Lära mig att handskas med mina egna problem. Jag ska tackla döden. Ska skjuta den i bakhåll. Kväva den. Det ska jag. Det ska jag klara av. Jag tar mig ur det här som en starkare själ. En större kropp. En bättre person. För det har du lärt mig. Det har jag lärt av oss. Inget var onödigt. Inget var förgäves. Du flyttade in hos mig för att bygga om. Du inredde mitt hjärta. Pyntade min själ. Jag ska ta dina möbler och sitta dem, prova dem, flytta om och renovera. Det ska bli något nytt av det du gav. Något fint.
För inget var i onödan." - Elin Östman "Dollyblond"
Det här är hemskt. Det här är vackert. Det här är berörande, påverkande och inspirerande. Hennes ord sätter spår. Dom fastnar, man tar till sig dom. Hon är svag men ändå så stark. Det här är inte bara en text, det här är konst. Hemska ord i en vacker text. Vackra ord i en hemsk text. Tappar andan av förundran. Har aldrig blivit så berörd av en text förut. Tack Elin!
